Vi fick i uppgift att skriva en blogg om en situation där man stött på mobbing, här är min historia.

Allt började i andra klass när jag fick diagnosen Reumatism som jag lider av ännu idag. Som inte nog med det var jag också med i en bussolycka samma år som tvingade mig att gå runt med nackkrage i över 2,5 år. Jag lades så ofta in på sjukhus vilket gjorde att de få kompisar jag hade försvann pga. att jag hade så enormt hög frånvaro.

Eftersom detta var annorlunda blev det såklart inte accepterat. De andra i klassen började slå på mig med pinnar, kalla mig för glåpord så som ”missfoster, cp” och hånflinade åt mig när jag gick förbi. Jag ville heller inte säga någonting till min mor eftersom det fanns en chans att mobbningen skulle förvärras om skolpersonalen blandades in.

När jag började i mellanstadiet på en annan skola började jag äntligen känna lite hopp om att hitta någon ny kompis. Men eftersom alla ifrån den gamla skolan också började där, fortsatte såklart mobbingen.

I fjärde klass vågade jag inte ens gå ut på rasterna och tillbringade därför större delen av rasttiden med att gömma mig i korridorerna och hoppas på att inte lärarna skulle hitta mig och tvinga ut mig på skolgården där allting brukade äga rum.

I femte klass bytte jag skola och i början var det mesta okej, fram tills min sjukdom blev värre och jag tvingades gå med kryckor, sitta i en specialanpassad stol på lektionerna och ofta inte kunde vara med på gymnastiken.

Med sjukdomen följde en väldigt hög frånvaro med, och eftersom det sista jag ville var att gå till skolan kunde jag använda sjukdomen som anledning för att få lov att stanna hemma. Det året var verkligen det värsta i mitt liv. Jag hatade skolan, jag verkligen avskydde att gå upp på morgonen och sätta mig på skolbussen med dem andra. De andra slog mig, förföljde mig till och från skolan, och ibland gick stora gäng på och prylade upp mig. Det hemskaste var att jag inte förstod var det var jag hade gjort för fel, vad jag hade gjort för att förtjäna all skit de kastade på mig.

När året gick mot sitt slut började lärarna undra vad som var fel när jag inte var med på rasterna och alltid satt ensam på lektionerna. Tillslut märkte även mamma hur dåligt jag mådde. Jag var alltid arg och ledsen när jag kom hem från skolan och till sist kom jag upprepade gånger hem från skolan med kinderna blöta av tårar. Jag kunde heller inte skilja på ironi och sarkasm, vilket gjorde att man inte kunde skoja med mig.

En dag när jag hade fått så nog av det att jag tömt mig helt för mamma beslutade hon sig att vi skulle gå till rektorn och ta upp allt som hänt. När vi gick därifrån hade beslutet tagits att jag skulle få en chans att gå om ett år så jag dels kunde ta igen allt jag missat, men också få chansen att träffa nya kompisar.

Sommarlovet innan jag skulle gå om var min mamma med om en bilolycka som slutade med att hon fick nerverna klämda i nacken. Detta ledde till att hon inte kunde göra så mycket själv, hon låg mest i sängen där hemma i väntan på en operation, men kön var lång. Tillsist kunde hon inte ens föra in en stol till bordet. Under den tiden, som faktiskt var väldigt lång, hela fem år, hann jag gå om femman. Vilket var något av det värsta jag har varit med om. Alla tyckte att det var konstigt att jag fick åka högstadiebussen till skolan, på grund av att mamma inte kunde köra mig till skolan. Därför kom jag en stund försent varje dag. Eftersom det också var annorlunda var det ännu en anledning att ogilla mig. Det slutade med att jag inte ville gå i skolan mer.

Men i sexan blev allting bättre, då jag började i en annan klass och fick en bra kompis som jag var med nästan alltid. Då blev det helt plötsligt roligt att gå i skolan. Sommarlovet till sjuan kom, och nervositeten var gigantisk. Första dagen i sjuan var ju som den var. Men det började med att jag kom i en klass där jag inte kände någon alls, men upptäckte att det fanns folk i andra klassen som jag kände sedan innan. Jag bytte klass och är vän med dem fortfarande.

Nu sådär i efterhand kan jag fortfarande känna mig osäker i olika situationer. Självförtroendet har långsamt kommit tillbaka efter en lång tid av osäkerhet och jag mår idag bra. Men vissa mén efter mobbningen kommer alltid att finnas kvar. Till exempel att jag ibland inte känner mig lika mycket värd som alla andra, jag känner även att det jag gör inte är tillräckligt bra och att det kan göras bättre, annars duger det liksom inte. En form utav prestationsångest kanske.

Jag tror att detta berodde på att vissa saker var annorlunda och att folk inte kunde acceptera det, då tar dem det första de ser. Det finns ju alltid en viss rankning. Det kan även bero på att man vill komma högre upp i rangen, och därmed måste de antingen vara väldigt omtyckta eller ha tryckt ner någon annan. Det är en form av härskningsteknik. Det blir inte så av sig själv. I det här fallet var det jag som var annorlunda och därför blev det mig de tryckte ner. För att motverka den här typen av problem måste man nog anstränga sig.

Man brukar ju säga att barn är elaka. (Missförstå mig inte nu. Det menas mer som att dem inte förstår hur man ska behandla andra.) Och det stämmer faktiskt delvis. Men det handlar också mycket om uppfostran. Om alla föräldrar lär sina barn att behandla andra som man själv vill bli behandlad skulle inte mobbing finnas på samma sätt som idag.

Av: Jennie Kyllerman B1.

HT 2009.